Proletärer i alla länder, förena er!

Folkrörelsen Perus första inlägg på Konferensen i Italien, 2015:
DEN INTERNATIONELLA SITUATIONEN

Hur ser den nuvarande situationen ut för det imperialistiska utsugar- och förtryckarsystemet? Och hur ser den nuvarande situationen och framtidsutsikterna ut för det internationella proletariatet och de förtryckta folken i tredje världen? Enligt ledarskiktet inom den s.k. ”vänstern” i hela världen så är imperialismen och dess reaktionära stater så starka och allsmäktiga att vi måste överge den revolutionära väg som slogs fast av Marx och Engels i Manifestet. Några säger det öppet, andra försöker svepa in det i pseudomarxistiska fraser eller t.o.m. under beteckningen ”maoism”, men essensen är alltid densamma: att ”marxismen har misslyckats”, att vi måste bli integrerade i det kapitalistiska systemet för att kunna ”förändra det” med reformer, att den proletära revolutionen är ”totalitarism” och att vi måste underkasta oss borgarklassens demokrati, d.v.s. dess diktatur. Enligt denna ”vänster” så är problemet i världen inte det imperialistiska utsugar- och förtryckarsystemet, utan bara att några imperialister är ”onda”, och att de förtryckta nationerna följaktligen måste samarbeta med de ”goda” imperialisterna. Vad gäller de väpnade kamper och folkkrig som redan pågår så föreslår de ”fredliga lösningar” eller att de underkastar sig den ena eller andra imperialistmakten eller -supermakten.

Men vad dessa opportunistiska ledare föreslår grundar sig inte på någon vetenskaplig analys av den konkreta verkligheten utifrån arbetarklassens perspektiv, utan på deras egen borgerliga klassposition. Deras karriärer som ”vänsterintellektuella” eller -ledare är direkt kopplade till den härskande klassen och beroende av det imperialistiska systemets överlevnad, så då är det inte så konstigt att de är rädda för revolutionen.

Den konkreta verkligheten är att hela det imperialistiska systemet befinner sig i sin allmänna och slutliga kris, och revolutionen är den historiska och politiska huvudtendensen. Idag försöker yankeeimperialismen desperat behålla sin ställning som supermakt och ensam gendarm, och försöker därför utvidga sitt välde och eliminera konkurrensen från de övriga imperialistmakterna. I dessa syften intensifierar de sina folkmordskrig mot de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika liksom i Europa, mobiliserar sina ”islamistiska”, sionistiska, fascistiska och andra legosoldater jämte sina ”NGO” och andra organ, och därför håller de på att omringa Ryssland och Kina med sina militära styrkor i den redan inledda processen för världens omfördelning; allt detta i maskopi med sina imperialistiska allierade i NATO och marknadsfört inför massorna med propagandan om den s.k. ”västerländska demokratin” och dess liberalism. Samtidigt förbereder sig den ryska imperialismen och den kinesiska socialimperialismen militärt och politiskt för att kunna utmana yankeeimperialismen om världsherraväldet. I detta syfte etablerar de sina internationella imperialistiska sammanslutningar (BRICS) och siktar på att bryta den yankee-europeiska alliansen för att i dess ställe etablera en europeisk-asiatisk imperialistisk allians (huvudsakligen med Tyskland) mot jänkarna. För att dra med sig massorna i sina imperialistiska planer, försöker Kina och Ryssland utge sig för att vara ”antiimperialister” och t.o.m. ”socialister”, samtidigt som de tillämpar den fascistiska repressionen och folkmordet mot arbetarklassen i sina egna länder och suger ut de förtryckta folken. De använder sig av massornas rättfärdiga hat mot yankeeimperialismen för sina egna syften, och använder sig av fascismen, den borgerliga nationalismen och ”vänster”-reformismen i detta syfte, i sin mörka dröm om att säkra den imperialistiska utsugningen med sin ”multipolära värld”.

Men det internationella proletariatet och de förtryckta folken har ingenting att vänta sig från imperialisterna; varken från jänkarna, från ryssarna eller kineserna, eller från någon annan imperialistmakt eller deras liberala, fascistiska eller s.k. ”socialistiska” marionetter. Som Ordförande Mao lär oss: imperialismen och alla reaktionärerna är papperstigrar och det är folket som är den verkligt mäktiga kraften. Förutsättningarna för revolutionen är utmärkta, men det är avgörande att inte låta någon imperialistmakt använda sig av våra kamper och förvandla dem till spelpjäser i sitt omfördelningskrig. Det är avgörande att folken beväpnar sig och organiserar sig med oberoende, självbestämmande och självförsörjning, och den enda klassen som kan leda revolutionen utan att sälja sig till högstbjudande är proletariatet. I alla länder, men särskilt i de imperialistiska länderna, där den socialchauvinistiska revisionismen kan mobilisera delar av arbetarklassen till försvar för det imperialistiska systemet, så måste kommunisterna tillämpa den ”enda marxistiska taktiken” etablerad av Engels, att gå till de djupaste och bredaste massorna för att utbilda dem i det revolutionära våldet och i kampen mot opportunismen.

För att sammanfatta den aktuella situationen citerar vi vårt dokument från den 1 maj i år:

”Idag, som del av imperialismens allmänna och sista kris och dess förberedelser för ett nytt omfördelningsvärldskrig, ser vi ett överflöd av revisionism och opportunism som tar sig uttryck inom och utanför de Kommunistiska Partierna. Nu bekräftas principen att massorna är kampens arena; i sina desperata försök att rädda sitt system med mer folkmordskrig så främjar imperialisterna – mitt i sin interimperialistiska maskopi och tvist – alla slags revisionism, reformism och fascism för att vilseleda massornas kamper och få dem att svansa efter borgarklassen. Det är följaktligen oumbärligt för den proletära världsrevolutionen att kommunisterna insisterar i kampen på liv och död mot revisionismen och opportunismen såsom huvudfara, och att vi försvarar och tillämpar våra proletära principer: det revolutionära våldet som allmän lag utan något undantag; ”makten växer ur en gevärspipa”; makten som den grundläggande frågan i maoismen; ”utan makten är allt illusion”, i folkkrigets allmängiltighet som det internationella proletariatets högsta militära teori och strategi – för att tillämpas i de imperialistiska länderna likväl som i de förtryckta länderna; i det oumbärliga och brådskande behovet av de Kommunistiska Partiernas rekonstitution såsom Partier av ny typ, marxist-leninist-maoistiska Kommunistiska Partier; i Frontens/den nya statens samt Arméns uppbyggnad under Partiets allomfattande ledning. Och såsom uttrycks i vårt slagord Folkkrig till Kommunismen, så är folkkriget för att tillämpas i den demokratiska revolutionen, vilken utan något avbrott fortsätter såsom socialistisk revolution, och i kulturrevolutionerna, för att gå framåt i ett väpnat hav av massor till vårt slutliga mål kommunismen.

Utan att försvara och tillämpa dessa principer på världsnivå lämnar man dörren öppen för kapitulationen, som marknadsförs och främjas av imperialismen. Perus Kommunistiska Partis (PKP) insisterande på att bekämpa ”fredsavtalen” och den parlamentariska kretinismen är inte en fråga om ”dogmatism”, utan om att se den konkreta situationen i världen i ljuset av vår ideologi: medan revisionisterna och opportunisterna av alla slag åberopar ”nya förhållanden” för att rättfärdiga en världsrevolutionens ”reträtt”, och sprider ut att ”imperialismen är stark”, att ”marxismen har misslyckats”, så är den obestridliga och uppenbara verkligheten att imperialismen håller på att sjunka, revolutionen är den historiska och politiska huvudtendensen, vi befinner oss i den proletära världsrevolutionens offensiv, och proletariatet och folken reser sig redan med vapen i hand, redo att sopa bort det ruttna utsugar- och förtryckarsystemet. Det riktiga att göra under sådana förhållanden – en växande revolutionär situation i ojämn utveckling – är som vårt Parti säger en djärv framryckning av kommunisterna i hela världen.” (MPP, 1 maj 2015)

LEVE MAOISMEN, NED MED REVISIONISMEN!
FOLKKRIG TILL KOMMUNISMEN!
LEVE PERUS KOMMUNISTISKA PARTI OCH DESS CENTRALKOMMITTÉ!
LEVE DEN PROLETÄRA VÄRLDSREVOLUTIONEN!