Ur tidskriften Sol Rojo (Röd sol) nr. 47, 2019:

”TREDJEVÄRLDISM” ELLER MAOISM?

Vad är ”tredjevärldism”? Termen har använts för att benämna huvudsakligen två fenomen:

1) Den ”Alliansfria rörelsen” (på engelska Non-Aligned Movement, NAM), som är den gruppering av länder som har sitt ursprung i Bandungkonferensen 1955, och fördes fram av Nasser, Nehru, Sukarno, Tito och andra. Sammanfattningsvis var det en ”anti-imperialism” under borgarklassens ledning och med syftet att uppnå en mer fördelaktig position för några förtryckta nationer inom det imperialistiska systemet, genom överenskommelser med de imperialistiska supermakterna och makterna, d.v.s. en ”anti-imperialism” som motsatte sig den proletära revolutionen.

2) Den ”tredjevärldism” som presenterar sig som en ”utveckling” eller en ”tillämpning” av marxism-leninismen eller marxismen-leninismen-maoismen, och har sitt ursprung i grupper av intellektuella och organisationer huvudsakligen i de imperialistiska länderna under 60- och 70-talen. Det som lades fram av ”tredjevärldismens” teoretiker (Arghiri Emmanuel, Immanuel Wallerstein, Samir Amin och Gottfred Appel är de mest kända) var sammanfattningsvis att den imperialistiska utsugningen av tredje världen inte bara hade skapat en arbetararistokrati och en socialchauvinistisk revisionism i de imperialistiska länderna, utan att hela arbetarklassen i dessa länder hade förvandlats till en arbetararistokrati, d.v.s. en klass som inte längre är revolutionär utan allierad med den imperialistiska bourgeoisien. Den slutsats som dras av anhängarna till en sådan ”tredjevärldism” är att det inte är möjligt att göra revolution i de imperialistiska länderna och, följaktligen, att kommunisterna och anti-imperialisterna i dessa länder endast bör ägna sig åt att stödja kamperna i tredje världen, i stället för att organisera proletariatet och bygga de Kommunistiska Partierna för att störta sin egen bourgeoisie och bygga den proletära makten genom revolutionärt krig.

I denna artikel kommer vi, i ljuset av marxismen-leninismen-maoismen, att fokusera på den andra typen av ”tredjevärldism”, även om – som vi skall visa – den har grundläggande punkter gemensamt med den Alliansfria rörelsens politik och med andra borgerliga eller småborgerliga ”anti-imperialistiska teorier”. Se t.ex. den s.k. ”postkolonialismen” eller ”postkoloniala teorin”, som inte är något annat än ”postmodernismen” tillämpad på frågan om imperialismen / anti-imperialismen, och väsentligen hävdar att ”marxismen inte är giltig” för de förtryckta folken i tredje världen, eftersom den är ”västlig” och ”eurocentrisk”. Vad alla dessa icke-marxistiska ”anti-imperialismer” har gemensamt är just detta: att förneka, bekämpa och/eller revidera marxismen; att förneka proletariatets roll som ledande klass i revolutionen i varje land och på världsnivå, och på så sätt undergräva förbundet mellan den nationella befrielserörelsen och den internationella proletära rörelsen.

Den marxist-leninist-maoistiska positionen

Marxist-leninist-maoisternas position är tydlig: motsättningen mellan de förtryckta nationerna och imperialismen är idag huvudmotsättningen i världen, och tredje världens förtryckta nationer är basen för världsrevolutionen. Som PKP har definierat i sin Internationella linje:

”Vårt Parti hävdar att det i den dagsaktuella situationen i världen finns tre grundläggande motsättningar: 1) Motsättningen mellan å ena sidan de förtryckta nationerna och å andra sidan de imperialistiska supermakterna och makterna; här ingår även tesen om att de tre världarna tar form och vi formulerar det så för att denna motsättnings kärna är med de imperialistiska supermakterna, men motsättningen finns även med de imperialistiska makterna. Detta är huvudmotsättningen och dess lösning är de nydemokratiska revolutionernas utveckling och seger. 2) Motsättningen proletariat-bourgeoisie; dess lösning är den socialistiska revolutionen och i perspektiv den proletära kulturrevolutionen. 3) Motsättningen mellan de imperialistiska makterna: mellan supermakterna, mellan supermakterna och de imperialistiska makterna och de imperialistiska makterna sinsemellan. Detta leder till krig om världsherravälde och imperialistiska rövarkrig, mot vilka proletariatet måste ställa folkkriget och i perspektiv världsfolkkriget. Motsättningen socialism-kapitalism nämner vi inte i dagsläget, ty den uttrycks bara på politisk och ideologisk nivå eftersom socialismen idag inte existerar som stat, det finns idag inte något socialistiskt system, men det fanns tidigare och att idag påstå att det finns är att påstå att Sovjetunionen är socialistiskt, vilket är revisionism.”

(Perus Kommunistiska Parti – Internationella linjen, 1988)

Och som Ordförande Gonzalo slår fast i Intervjun från 1988:

”…vi insisterar på att motsättningen mellan å ena sidan de förtryckta nationerna och å andra sidan de imperialistiska supermakterna och makterna är den huvudsakliga och av största vikt för världsrevolutionen. Vi menar att det har att göra med massornas vikt i historien. Det är uppenbart att den stora majoriteten av massorna på jorden bor i de förtryckta nationerna. Det är också uppenbart att deras antal ökar fyra gånger fortare än befolkningen i de imperialistiska länderna. […]

Vi är fast övertygade om detta, och det handlar inte om chauvinism eller om att vara, som en del säger, invånare i förtryckta länder eller nationer. Det är inte så. Detta är den tendens som vi ser i historien, och detta är massornas vikt i historien. Fakta fortsätter att visa att imperialismen  blir mer och mer besegrad och undergrävd just i de kamper som förs i de förtryckta nationerna. Dessa är obestridliga fakta. Därför anser vi att denna huvudmotsättning är av största betydelse, och att den kommer att definiera bortsopandet av imperialismen och reaktionen från jordens yta, under förutsättning att marxismen-leninismen-maoismen sätts som befäl och vägledning för världsrevolutionen, att Kommunistiska Partier utvecklas baserat på denna ideologi, och att de åtar sig folkkriget, än en gång i överensstämmelse med typen av revolution och de specifika förutsättningarna.”

(Intervju med Ordförande Gonzalo) [vår understrykning, SR]

Dessutom betonar PKP att det existerar en revolutionär situation i ojämn utveckling i världen, även i de imperialistiska länderna:

 ”Och i Europa, där ihärdiga anti-imperialistiska militära aktioner genomförs, är det nödvändigt att studera vilken ideologi och politik de grundar sig på, vilken klass de tjänar, deras förhållande till proletariatets ideologi och deras roll inom den proletära världsrevolutionen, liksom deras ståndpunkt angående den samtida revisionismen; rörelser som uttrycker existensen av en revolutionär situation i ojämn utveckling på den gamla kontinenten” [vår understrykning – SR]

Det vill säga att de förtryckta nationernas kamp mot imperialismen är basen för världsrevolutionen och kommer att definiera bortsopandet av imperialismen, under förutsättning att proletariatet leder det med sin ideologi marxismen, idag marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen. Huvudmotsättningen avgör hur de övriga motsättningarna tar sig uttryck och utvecklas, men den upphäver dem inte. Dessutom: ”vilken som helst av de fyra grundläggande motsättningarna kan bli huvudsaklig i enlighet med klasskampens specifika omständigheter, tillfälligt eller i ett visst land.” (Internationella linjen); till exempel så fortsätter motsättningen proletariat-bourgeoisie att vara den huvudsakliga i ett imperialistiskt land. Motsättningen mellan förtryckta nationer och imperialism förnekar inte den grundläggande motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien, och den förnekar inte proletariatets historiska roll som den enda klass förmögen att leda revolutionen. Den förnekar inte att den revolutionära situationen i ojämn utveckling uttrycks även i de imperialistiska länderna. Som vi skall se, så är det just detta ”tredjevärldisterna” vill förneka: marxismen, den proletära ledningen, existensen av en revolutionär situation och den proletära världsrevolutionens strategiska offensiv.

En tredjevärldistisk bok

2018 publicerades den engelska utgåvan av boken The Global Perspective: Reflections on Imperialism and Resistance av den danske författaren Torkil Lauesen. Från 1968 till 1980-talet var Lauesen medlem av en grupp (M-KA – Kommunistisk arbetsgrupp-Manifest) i Danmark, som ursprungligen leddes av Gottfred Appel och vägleddes av hans tredjevärldistiska ”teori”, vilken de ansåg vara en ”utveckling” eller ”tillämpning” av marxismen-leninismen-mao tsetungs tänkande. Då de tillämpade denna ”teori” i praktiken ägnade sig denna grupp åt att knyta kontakter med olika nationella befrielserörelser i tredje världen och att samla in resurser till dessa rörelser, inklusive med väpnade aktioner för att konfiskera dessa resurser. Gruppen upplöstes 1989 då Lauesen och andra medlemmar arresterades och sattes i fängelse. Idag fortsätter Lauesen, tillsammans med Zak Cope och andra intellektuella, att publicera böcker och texter för att marknadsföra sin ”tredjevärldistiska” tes, nu anpassad till de nya ”vänsterteorier” som är på modet för tillfället.

Lauesens bok, liksom många av de ”tredjevärldistiska” texterna, gör en sammanfattning av imperialismens och den socialchauvinistiska revisionismens historia och hur dessa har format arbetarrörelsens tänkande och politik i de imperialistiska länderna. Denna sammanfattning i sig själv och de fakta som där presenteras skulle vara nyttig läsning för majoriteten av ”vänster”-personer i dessa länder som har formats i mer än hundra år av denna socialchauvinistiska revisionism, som fortfarande utgör den ideologiska grunden för all slags revisionistiska och anarkistiska organisationer. Här hänvisar Lausen till Marx, Engels och Lenins korrekta ståndpunkter i frågan om utsugningen av kolonierna och dennas konsekvenser för klasskampen i de imperialistiska länderna:

"Irland fungerar som en högborg för den engelska jordägararistokratin. Exploaterandet av Irland är inte bara en av de viktigaste källorna till denna aristokratis materiella välstånd. Det utgör också den starkaste grundpelaren för dess moraliska maktställning - genom att bekräfta Englands herravälde över Irland. Därför tjänar Irland som ett av de främsta medlen för den engelska aristokratins sätt att hävda sin maktställning även i hemlandet England.
 Om man i morgon kallade hem den engelska polisen och militären från Irland, skulle bondbefolkningen där omedelbart göra uppror. Störtas den engelska aristokratin från sin maktställning på Irland, följer som en oundviklig konsekvens att den också mister sitt herravälde över det engelska folket, och detta skulle i England skapa ett lämpligt utgångsläge för en arbetarrevolution." (Karl Marx, brev till S. Meyer och A. Vogt, 1870)

”Kapitalismen försökte även eliminera motsättningarna i sin sociala struktur. Det borgerliga samhället är ett klassamhälle. I de största ”civiliserade” staterna ville kapitalet släta över de sociala motsättningarna. På bekostnad av de plundrade kolonialfolken korrumperade kapitalet sina löneslavar, skapade en intressegemenskap mellan de utsugna och utsugarna mot de förtryckta kolonierna – de gula, svarta och röda kolonialfolken – och kedjade fast den europeiska och amerikanska arbetarklassen vid det imperialistiska ”faderslandet”. (Kommunistiska Internationalens Första Kongress, 1919)

I Bernstein-citaten, såsom det följande, kan man se ursprunget till den socialchauvinism som idag fortsätter att vara ett av revisionismens huvudsakliga kännetecken: ”Kolonierna finns där, och det är nödvändigt att ockupera dem; jag tror att det är nödvändigt att de civiliserade folken utövar ett visst förmyndarskap över de icke-civiliserade folken.” (Bernstein), och Lausen förklarar: ”De kopplingar som Bernstein gör mellan den tyska arbetarklassens intressen och kolonialismen var logiska. Bara kolonialismen gjorde det möjligt att förbättra de europeiska arbetarnas situation. Profiten från kolonierna gjorde det möjligt för kapitalet att dämpa de sociala motsättningarna inom de europeiska länderna. Den hjälpte till att förvandla de farliga klasserna till lojala medborgare. Revolutionens spöke hölls tillbaka.” (Lauesen, Torkil. The Global Perspective: Reflections on Imperialism and Resistance . Kersplebedeb Publishing. Kindle Edition.)

Så, vad gäller revisionismens, reformismens och hela den socialchauvinistiska opportunismens ursprung och karaktär står allting klart, och Lenins ståndpunkt fortsätter att vara giltig och korrekt:

”…de avancerade ländernas kultur har varit, och är fortfarande, resultatet av att de kan leva på bekostnad av tusen miljoner förtryckta människor. Det är tack vare att kapitalisterna i dessa länder erhåller betydligt mer på detta sätt än vad de skulle erhålla som profit genom att plundra arbetarna i sina egna länder. […] Det är dessa tusentals miljoner i extraprofiter som utgör den ekonomiska basen för opportunismen inom arbetarrörelsen.” (Rapport om den internationella situationen och den Kommunistiska Internationalens grundläggande uppgifter, 1920)

Tredjevärldismen i motsättning till marxismen

Även om de vill framställa sig som kämpar mot socialchauvinismen och goda hjälpare åt de anti-imperialistiska kamperna, så överger ”tredjevärldisterna” marxismen i sin analys av historien och den nuvarande situationen, och når samma slutsatser som reaktionen och hela revisionismen; att marxismen har ”misslyckats” på grund av sin ”dogmatism”, att världsrevolutionen befinner sig i ”reträtt”, att ”nya metoder” måste sökas och, framför allt, att det inte är möjligt eller önskvärt att organisera proletariatet för att göra revolution i de imperialistiska länderna. I stället för att mobilisera klassen för att bekämpa och krossa socialchauvinismen, förespråkar de att kapitulera inför densamma. De förnekar det som Lenin slog fast:

”Varken vi eller någon annan kan räkna ut, hur stor del av proletariatet, som följer och kommer att följa social-chauvinisterna och opportunisterna. Det kommer först kampen, att visa, det kommer först den socialistiska revolutionen att slutgiltigt !avgöra. Men vi vet bestämt, att de som i det imperialistiska kriget fir för "fosterlandsförsvaret" endast representerar en minoritet. Och därför är det vår plikt, om vi vill förbli socialister, att stiga längre ned och djupare, till de verkliga massorna här har vi hela betydelsen av kampen mot opportunismen och hela innehållet i denna kamp. Genom att vi avslöjar, katt opportunisterna och socialchauvinisterna i verkligheten förråder och säljer massornas intressen, att de försvarar de temporära privilegierna för en minoritet av arbetarna, att de är bärare av bourgeoisins idéer och inflytande, gatt de i verkligheten är bourgeoisins bundsförvanter och agenter - lär vi just massorna att inse sina verkliga politiska intressen, att kämpa för socialismen och revolutionen genom alla de imperialistiska krigens och imperialistiska vapen-stilleståndens långa och kvalfulla skiften.
Att klargöra för massorna att det är oundvikligt och nödvändigt gatt bryta med opportunismen, att skola dem till revolutionen genom skoningslös kamp mot opportunismen, gatt dra lärdom av krigets erfarenhet för att avslöja den nationalliberala arbetarpolitikens alla nedrigheter och inte för att maskera dem - det är den enda marxistiska linjen inom den internationella arbetarrörelsen.” (V.I. Lenin – Imperialismen och socialismens splittring, 1916)

Enligt Lauesen ”misslyckades” Leninismen: ”Lenin ville mobilisera proletariatet som befann sig under toppskiktet av de högst betalda, fackligt organiserade arbetarna. Hans strategi misslyckades.” (Lauesen, torkil. The Global Perspective: Reflections on Imperialism and Resistance . Kersplebedeb Publishing. Kindle Edition) Detta är ett återkommande tema i boken: ”Statssocialismen gav inte det exempel på en bättre värld som vi hade hoppats på; både demokratiska strukturer och ekonomiska framsteg saknades.” (ibid.)

Precis som ”ex-maoisten” Avakian och andra revisionister, så hävdar Lauesen att de socialistiska revolutionerna ”misslyckades” för att kommunisterna var ”dogmatiska” och ”nationalistiska”: ”De socialistiska staternas nationella intressen vägde ofta tyngre än den internationella solidariteten i kampen mot imperialismen. Detta bidrog till nedgången i den anti-imperialistiska rörelsen vid slutet av 70-talet.” (Ibid.) Enligt Lausen var det inte revisionismen som ”bidrog till nedgången”, utan ”dogmatismen” hos de kommunister som bekämpade denna revisionism. För Lauesen var det inte den sovjetiska socialimperialismens kommandostav och den moderna revisionismens inflytande som var problemet i kamperna i Vietnam, Palestina och på andra platser, utan att kommunisterna som vägleddes av Ordförande Mao hade ”splittrat” de revolutionära krafterna: ”[den kinesiska kritiken] orsakade en stor splittring i den internationella socialistiska rörelsen, vilket hade negativa konsekvenser för socialister överallt. Nu i efterhand tror jag att den sovjetiska politiken med ”fredlig samexistens” var korrekt. […] I M-KA såg vi Sovjetunionen som en taktisk allierad. I vårt praktiska samarbete med befrielserörelser i Afrika och Mellanöstern såg vi att Sovjetunionen spelade en positiv roll på marken.” (Ibid.)

Liksom han förnekar att kapitalismen återupprättades i Sovjetunionen (1956) och förvandlade landet till en socialimperialistisk supermakt, så ser Lauesen inte Kina idag som en imperialistisk supermakt utan anser att Kina ”kommer att öppna nya möjligheter för radikal social förändring” och att ”den kinesiska regeringen allt mer representerar den globala söderns intressen i internationella debatter” (ibid.) Lauesen och ”tredjevärldisterna” har ersatt marxismen med pragmatism, och förnekar skamlöst kampen mellan den proletära positionen, marxismen, och den borgerliga positionen inom proletariatets led, revisionismen. Följaktligen hävdar han att ”den faktiskt existerande socialismen – och med den den anti-imperialistiska  rörelsen från 70- och 80-talen – försvann med Sovjetunionens kollaps 1991.” (Ibid.) Detta är samma revisionistiska positioner som vi finner hos andra ”ex-marxister” som zapatisterna i Mexico (vilka Lausen framhåller som ett exempel på de ”nya metoder” som måste ersätta den ”auktoritära” och ”dogmatiska” marxismen) och Öcalans anhängare, såväl som hos alla slags revisionistiska och socialchauvinistiska organisationer i de imperialistiska länderna.

Förnekandet av proletariatet som ledande klass

För att underbygga sina revideringar av marxismen har tredjevärldisterna blivit tvungna att överge den marxistiska definitionen av vad en klass är. Enligt Lausen ”används termen ’klass’ för att gruppera människor med samma ekonomiska status.” (ibid.) – d.v.s. ungefär samma vulgära definition som borgarklassen vill påtvinga oss. För marxisterna definieras klasser av deras förhållande till produktionsmedlen, samt av sitt klassmedvetande. Genom att tillämpa denna vetenskapliga definition ser vi att även om skillnaderna i levnadsstandard, lön etc. mellan olika grupper av proletärer mycket riktigt kan påverka hur klasskampen utvecklas, så förändrar de inte det grundläggande faktum att alla proletärer sugs ut av ägarna till produktions-medlen, och att motsättningen mellan proletariat och bourgeoisie är en antagonistisk motsättning, som inte kan lösas utan den proletära revolutionen och förstörandet av bourgeoisien som klass, oavsett om det är i ett förtryckt land eller ett imperialistiskt land. Detta är en objektiv, vetenskaplig och marxistisk sanning.

Här kan vi se grunden för den tredjevärldistiska revisionismen; att förneka den proletära revolutionen och ersätta den med en förmodad ”de fattigas revolution mot de rika”, med ännu en version av den icke-proletära ”antikapitalismen” som vi redan sett i rörelser som ”Occupy”, ”ATTAC” och andra. D.v.s. rörelser under borgerlig ledning som i slutändan bara tjänar till att mobilisera massorna kring förmodade reformer inom systemet, för en ”mänskligare kapitalism”. Lauesen nämner sådana rörelser i positiva termer, men den proletära revolutionen, som den definieras i Kommunistiska Manifestet, förmodas inte längre vara giltig idag: ”När det Kommunistiska Manifestet skrevs 1848 verkade uppmaningen till ”proletärer i alla länder” att förena sig inte vara utopisk. Det gör den idag, om vi tar hänsyn till både historiska och samtida verkligheter. Finns det verkligen en arbetarklass, förenad av utsugningen?” (Ibid.) Genom att tillämpa sin borgerliga definition av klasser, når han slutsatsen som alla ”tredjevärldister” har gemensamt: ”arbetarna i det globala norr har ett objektivt intresse av att bevara systemet.” (ibid.)

Med andra ord: för ”tredjevärldisterna” är frågan om att göra revolution i ett imperialistiskt land inte en fråga om subjektiva faktorer, om klassmedvetande, om behovet av att bekämpa den socialchauvinistiska revisionismen och bygga Kommunistiska Partier. För dem är problemet inte att vissa delar (och t.o.m. stora delar) av arbetarklassen står under inflytande av den imperialistiska bourgeoisiens och dess revisionistiska lakejers ideologi och politik, utan att dessa arbetare ”objektivt sett” inte har något intresse av att förstöra utsugar- och förtryckarsystemet. Det är inte så konstigt att ”tredjevärldismens” teoretiker måste ta till utsugarklassernas ”teorier” för att ”underbygga” sådant nonsens, för de kan inte göra det med marxismen. I verkligheten finns det objektiva förutsättningar för revolution i de imperialistiska länderna, och de kommer till uttryck mer och mer i de nuvarande kamperna.

Även om Lauesen erkänner att det finns problem med den ”tredjevärldistiska” teori som han och hans organisastion tillämpade på 70- och 80-talet, att det imperialistiska systemet idag befinner sig i kris och att ”de objektiva förutsättningarna för social förändring är goda”, så ansluter han sig till slut i sina slutsatser till de övriga revisionisterna och socialchauvinisterna, då han hävdar att marxismen och den proletära revolutionen har ”misslyckats”, att man inte bör förstöra de gamla reaktionära staterna och bygga de nya – eftersom ”statsmaktens verktyg är effektiva verktyg för förtryck; de är inte effektiva verktyg för förändring.” (ibid.). I stället för den proletära revolutionen föreslår Lauesen att följa zapatisernas exempel, att ”inte ta makten utan utöva den” (Subcomandante Marcos). Han ger så många exempel på organisationer, regeringar, reformistiska rörelser och ”postmarxister” som förmodas representera den ”nya väg” som måste följas, men nämner inte med ett enda ord folkkriget i Peru, som sedan det inleddes år 1980 utvecklas som ledfyr och vägledning för miljontals revolutionära arbetare och bönder i världen, och han nämner bara folkkriget i Indien i förbigående.

Slutsatser

Den nuvarande situationen är att imperialismen befinner sig i sin allmänna och slutliga kris, vi går in i en ny stor våg av den proletära världsrevolutionen, och en revolutionär situation i ojämn utveckling kommer till uttryck i hela världen. Den proletära världsrevolutionen är i sin strategiska offensiv. Medan imperialisterna genomför sin nyuppdelning av världen och förbereder sig för ett tredje imperialistiskt världskrig för världsherravälde och för att omfördela bytet (de förtryckta nationerna), så går de revolutionära styrkorna framåt mot alla odds, som vi ser i folkkrigen och de väpnade kamperna under maoismens fana i Peru, Indien, Filippinerna och på andra platser, i de nationella befrielsekamperna i tredje världen och i proletariatets våldsamma och hjältemodiga kamper, även i de imperialistiska länderna. De förtryckta länderna är världsrevolutionens bas, och när folkkrigen i världen kommer att gå samman i ett världsfolkkrig mot det imperialistiska världskriget, så kommer de förtryckta nationernas styrkor att omringa supermakterna och de övriga imperialistmakterna, förenade med de revolutionära styrkor som kämpar i odjurets buk i de imperialistiska länderna.

I de imperialistiska länderna fortsätter motsättningen proletariat-bourgeoisie att vara huvudmotsättningen, vilken uttrycks i våldsamma kamper i de proletära områdena, i strejker och protester mot den gamla ordningen. Revolutionernas frammarsch i tredje världen skärper oundvikligen de objektiva förutsättningarna i de imperialistiska länderna, och skapar mer och mer förutsättningar för revolution i odjurets buk. Imperialismen, reaktionen och revisionismen strävar idag efter att förstärka imperialismens bakland*, genom att använda sig av den socialchauvinistiska revisionismen, fascismen och liberalismen; för att mobilisera massorna i det imperialistiska krigets och den borgerliga diktaturens tjänst, men samtidigt kan vi redan se att det finns nya organisationer i dessa länder som är för att åta sig maoismen och byggandet eller rekonstituerandet av de Kommunistiska Partierna som militariserade marxist-leninist-maoistiska partier, genom att tillämpa den allmängiltiga ideologin på de specifika förhållandena för att förbereda, inleda och utveckla folkkrig.

”Tredjevärldismens” väsen är att förneka dessa marxistiska sanningar och ersätta dem med gamla ruttna borgerliga ”teorier”. Några gör det mer öppet, som Lauesen; andra försöker presentera sin ”tredjevärldism” som en ”utveckling” eller ”tillämpning” av marxismen-leninismen-maoismen, men i samtliga fall så är det inget annat än en förevändning för att inte göra det revolutionära arbetet i de imperialistiska länderna; för att skjuta upp revolutionen och begränsa sig till det legala arbetet med att skapa opinion eller ”stödja” kamperna i tredje världen. Kommunisterna å andra sidan upprätthåller principen att det bästa sättet att stödja revolutionen i andra länder är att göra revolution i det egna landet.

”Det är så vi ser på den stora betydelsen av det som vi hävdar är huvudmotsättningen. Det finns de som inte tror på detta; de tror att vi i grunden inte tror på revolutionen i de imperialistiska länderna. Vi tror att dessa revolutioner är en historisk nödvändighet och att huvudmotsättningens utveckling skapar bättre förutsättningar för dem, och att även ett världskrig kommer att skapa bättre förutsättningar för dem att göra revolution. Och revolutionen kommer att göras därför att den är en nödvändighet. I slutändan måste de två stora styrkorna gå samman, de två stora revolutionerna; den demokratiska revolutionen och den socialistiska revolutionen måste gå samman så att revolutionen kan segra i världen. Annars skulle det inte vara möjligt att förinta imperialismen och reaktionen på hela planeten. Det är vad vi anser.

För oss uppstår då frågan, vad är den avgörande punkten: det är marxismen-leninismen-maoismen, eftersom det handlar om att ha en rättfärdig och korrekt ideologisk och politisk linje, och det kan inte finnas någon rättfärdig och korrekt politisk linje om det inte finns en rättfärdig och korrekt ideologi; därför tror vi att den avgörande punkten är ideologin: marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen. För det andra: utveckla Kommunistiska Partier. Varför? För att massorna törstar efter revolution, massorna är redo och ropar efter revolution; så problemet är inte hos dem. Proletariatet ropar efter revolution, de förtryckta nationerna, världens folk ropar efter revolution. Så vi behöver utveckla Kommunistiska Partier; resten, upprepar jag, gör massorna; det är de som skapar historien och kommer att sopa bort imperialismen och världsreaktionen med folkkrig.” (Intervju med Ordförande Gonzalo, 1988)

______________________________________

* "Det viktigaste i allt detta är att socialdemokratin [revisionismen] är den imperialistiska pacifismens huvudsakliga bärare inom arbetarklassen; följaktligen är den kapitalismens grundläggande understöd inom arbetarklassen för förberedandet av nya krig och interventioner. / Men för att förbereda nya krig räcker det inte med bara pacifism, även om denna stöds av en så ansenlig kraft som socialdemokratin. För detta behövs det dessutom särskilda medel för att undertrycka massorna i imperialismens centra. Det är omöjligt för imperialismen att föra krig utan att stärka imperialismens bakland. Det är omöjligt att stärka imperialismens bakland utan att undertrycka arbetarna. Och det är det som är syftet med fascismen. (J.V. Stalin - Utvärdering av SUKP (b):s Centralkommittés juliplenarsammanträde) [vår översättning -red.]