Proletärer i alla länder, förena er!

DRIV IGENOM MAOISMEN SOM ENDA BEFÄL OCH VÄGLEDNING FÖR DEN PROLETÄRA VÄRLDSREVOLUTIONEN!

"Mitt i ett komplext system av krig av alla slag kommer imperialismen och världsreaktionen att falla och socialismen att stiga fram; följaktligen är både revolution och kontrarevolution medvetna om att endast genom kriget definieras de politiska förändringarna."

"Proletariatet alstrar en politisk apparat: det Kommunistiska Partiet, totalt motsatt och olikt de övriga partierna, med målet att ta den politiska makten; det var så Marx definierade det. Lenin etablerade de utmärkande dragen för Partiet av ny typ i kamp mot det undergrävande inflytandet från den gamla revisionismen, som skapade borgerliga arbetarpartier baserade på arbetararistokratin, fackföreningsbyråkratin, den parlamentariska kretinismen och anpassade till den rådande ordningen. Ordförande Mao Tsetung utvecklade Partiets uppbyggnad kring geväret och lade fram uppbyggnaden av de tre instrumenten. Ordförande Gonzalo  etablerar tesen om de kommunistiska partiernas militarisering och den koncentriska uppbyggnaden av de tre instrumenten."

Internationella linjen
PKP

Perus Kommunistiska Parti utvecklar revolutionen i Peru som del av den proletära världsrevolutionen i tillämpning av den Internationella linjen. Vi anser att det är nödvändigt att utgå från våra maoistiska principer för att lösa de nya problemen i denna etapp av världsrevolutionen, den strategiska offensiven. Det är en akut nödvändighet att de Kommunistiska Partierna med fasthet upphöjer och tillämpar vår ideologi av idag. Det finns problem med förståelsen av det grundläggande i maoismen: makten, erövrandet och försvaret av makten för klassen; den nya makten föds och upprätthålls med gevärspiporna, och är dessutom underkastad folkkrigets fluiditet, folkkriget som proletariatets militära teori. En annan punkt är uppbyggnaden av de militariserade Kommunistiska Partierna; Partiet är proletariatets förtrupp för att inleda och leda folkkriget. Kampen mot revisionismen är ett annat ämne som vi anser det nödvändigt att behandla. Den nya varianten av revisionister framlägger att den nya makten kan samexistera med den gamla reaktionära makten, enligt vad Prachanda, som sålde ut revolutionen i Nepal, hävdar. Andra revisionister försöker revidera vår proletära ideologi genom att söka efter det goda i borgerliga ideologier, de säger att de "destillerar" dem för att anpassa dem till den nya etappen av strategisk defensiv, utropad inför hela världen av Avakian, Öcalan och andra. De konvergerar alla i att så kapitulation och släpa de kommunistiska partierna till val och åkalla nya omständigheter, och avsvär sig således våra maoistiska principer. Revisionistiska ledare som upprepade gånger har sprungit iväg från de debatter som framlagts av PKP och genom kontakterna med MPP [Folkrörelsen Peru].

Det är viktigt att utveckla en korrekt hantering av tvålinjerskampen inom de Kommunistiska Partier som har inlett eller skall inleda folkkriget. Den röda fraktionen måste avslöja och krossa motsatta linjer; kommunisterna måste visa prov på sin kondition genom att upphöja, försvara och tillämpa maoismen. Vi kommunister måste greppa slagordet "Må maoismen ta befälet för den nya stora vågen av den proletära världsrevolutionen!"

Vi kallar Perus och världens folk till att greppa Ordförande Gonzalos mästerliga tal, som tjänar som ett vapen i striden för att förstå den internationella situationen och de uppgifter som den kräver av kommunisterna för att fullgöra oavslutade uppgifter.

DEN INTERNATIONELLA SITUATIONEN

Ordförande Gonzalo utgår från Lenins tes då han bedömer världsläget: "Grunden för hela det internationella läget, så som det nu har gestaltat sig, är imperialismens ekonomiska relationer. Under 1900-talets hela gång har detta kapitalismens nya, högsta och sista stadium helt tagit form" och att åtskillnaden mellan förtryckande och förtryckta länder är ett utmärkande drag för imperialismen. Därför kan vi inte, för att se det aktuella läget, utgå från kapitalismens grundläggande motsättning, då vi befinner oss i dess högsta och sista stadium, imperialismen.

Den internationella situationen bekräftar det som Ordförande Gonzalo och PKP har etablerat angående imperialismens kris, angående maskopin och tvisten mellan de imperialistiska makterna, angående de revisionistiska planerna för kapitulation och "fredsavtal". Yankeeimperialismens plan är att upprätthålla utsugningen och eländet i de förtryckta nationerna och införliva Ryssland och Östeuropa för att förlänga sin hegemoni som ensam gendarm.

Vi ser samma motståndare som i Första och Andra Världskriget; yankeeimperialismen utvecklar mer än 100 krig genom sitt Special Operations Command. Deras "experter" understryker att Moskva, New Delhi och Peking står inför att skapa en ny världsordning. Utplaceringen av USA:s militära styrkor syftar till att omringa och svälja Ryssland och Kina genom att använda massorna som stridsarena.

Andrew Bacevich Turse, pensionerad överste från USA:s armé, säger: "Användandet av Special Operations-styrkorna under Obama-åren har minskat den militära ansvarsskyldigheten, stärkt det 'imperiella presidentskapet' och berett vägen för ett krig utan slut". Folkmördaren Obamas regering mördar i massiv omfattning med missiler och kemiska vapen mot folken i Afghanistan, Jemen, Irak, Pakistan, Somalia, Libyen och Syrien.

Timothy Gatto på portalen "The People's Voice" säger: "De krig vi [USA] har utkämpat i Mellanöstern har varit för naturtillgångar, framför allt olja. När något händer i andra delar av världen som inte har några tillgångar, så ignorerar vi det utan undantag", "Om landet inte befinner sig i ett strategiskt område, eller inte har några tillgångar som vi vill ha, så ignorerar vi vad som händer där".

Chefen för Irans väpnade styrkors högkvarter, Hasan Firuzabadi, säger: "Takfirigruppen den Islamiska Staten i Irak och Levanten (ISIL) är den israeliska regimens (och USA:s) trick för att försöka skapa en säker zon för sionisterna. ISIL-terroristerna, med stöd från Israels flygvapen, har attackerat flera platser i Syrien under 2013-2014". Angående denna punkt, håll i åtanke att McCain ledde ett möte i Syrien i maj 2013.

I Mellanöstern förespråkar den reaktionära världspressen bildandet av en internationell koalition mot det Islamiska Emiratet, ett missfoster skapat av Yankeeimperialismen i syfte att destabilisera hela Mellanöstern, kasta ut Gazas folk, etniskt folkmord i Irak, skapandet av en yankeevänlig regering i Syrien som förstadium till den kommande omfördelningen av världen.

Den internationella situationen skärps med imperialismens ekonomiska kris, som fördjupades under 2008 med planerna för den "framväxande nya världsordningen" (BRICS) och huvudsakligen med folkens kamp som de förtryckta nationerna utvecklar, som förbittrar maskopin och tvisten mellan de imperialistiska makterna. I denna situation försöker yankeeimperialismen förhindra att folkkrig inleds i världen och med revisionisternas hjälp hålla tillbaka och vilseleda de folkkrig som inletts i Peru, Indien, Filippinerna, Nepal och Turkiet; för att förhindra den proletära revolutionens seger och utvecklandet av omskakande kulturrevolutioner som skall fortsätta bortsopandet av imperialismen från jorden. Konkret så känner de stor skräck och desperation inför att maoismen tar befälet för den nya stora vågen av den proletära världsrevolutionen, i ett väpnat hav av massor ledda av Kommunistiska Partier. Europeiska experter förutser att de humanitära utgifterna i världen kommer att stiga till 18 000 miljoner dollar 2014. De fortsätter med sin politik att ställa till bråk och misslyckas.

Inför denna situation återförsäkrar vi oss i att upphöja det revolutionära krigets allmakt, d.v.s. folkkrigets, som proletariatets högsta militära teori, utarbetad av Ordförande Mao, som måste specificeras till varje typ av land, må de vara imperialistiska eller efterblivna länder. Således är världsfolkkriget den passande responsen, som tjänar till att förhindra det imperialistiska kriget, eller om detta bryter ut, förvandla det till folkkrig. Men som kommunister för vi folkkrig för att förstöra kriget genom kriget och etablera den "varaktiga freden".

ANGÅENDE DE KOMMUNISTISKA PARTIERNA

Den kommunistiska rörelsen har banat sin väg i kamp mot borgarklassens positioner inom den proletära rörelsen. Marx och Engels kämpade mot Bakunin, Dühring och andra. Lenin bekämpade och krossade Kautskys, Bernsteins och Plechanovs revisionism som växte fram i den Andra Internationalen. Kamrat Stalin bekämpade Trotskijs och hans anhängares revisionism. Ordförande Mao kämpade mot kapitalismens återupprättande i Sovjetunionen, mot Chrustjovs revisionism, mot den revisionistiska tesen om "den fredliga samlevnaden", Tengs, Lius, Lin Piaos, Titos, Thorez' och Togliattis revisionism. Det var Ordförande Mao som ledde två stora milstolpar i den proletära världsrevolutionen: den kinesiska revolutionen 1949 och den Stora Proletära Kulturrevolutionen (1966-1976).

I denna process var det Ordförande Gonzalo, som anförare för Partiet och revolutionen och för Perus Kommunistiska Partis Centralkommitté, som i hård kamp genomförde Partiets rekonstitution år 1970 och definierade maoismen som marxismens nya, tredje och högre etapp, vilket återverkade i RIR [den Revolutionära Internationalistiska Rörelsen] som åtog sig maoismen trots oppositionen från den sofistiske experten Avakian från RCP. Inför gripandet av Ordförande Gonzalo och inflexionen i Partiet strukturerades en HOL [högeropportunistisk linje], ledd och närd av CIA-agenter som organiserade den i fängelserna. De förberedde dem för att lägga grunderna för "partiets fjärde etapp", ta avstånd från folkkriget och be om att vapnen och Folkkommittéerna skulle överlämnas, liksom Prachanda gjorde, genom att proklamera att det inte fanns förutsättningar, att vi befinner oss i den strategiska defensiven och annat struntprat som tillhör deras parlamentariska kretinism.

Idag fortsätter PKP, genom att vidmakthålla revolutionens kurs, trots att det inte har anförarskapet nära, och ställda inför inflexionen, att utvecklas och gå framåt, härdat i sin skoningslösa kamp mot revisionismen. Vi kämpar här i Peru mot varje kapitulation, och på internationell nivå mot Avakians och Prachandas nya revisionism liksom Öcalans och andras kapitulationism.

Således avtecknar sig de svarta huvudena; de är de nya fanbärarna som försöker revidera maoismen genom att hissa kapitulationens svarta fanor. De har blivit förespråkare för att yankeeimperialismen skall fortsätta som världsgendarm. Det åligger de revolutionära organisationerna att obevekligen bombardera revisionismens högkvarter; vi kommunister går framåt över denna förruttnelse.

De Kommunistiska Partierna i världen måste åtaga sig sin kondition under denna period; detta måste konkretiseras genom att inleda och utveckla Världsfolkkriget. Folkkrigen i Peru, Indien, Filippinerna, Nepal och Turkiet har utvecklats på ett ojämnt sätt. Hela denna kommunisternas brinnande kamp, folkets hjältemod, liksom det spillda blodet från dess bästa söner och döttrar, visar tydligt inför världen att proletariatet kämpar oupphörligen för sin frigörelse: vi kommunister har plikten att ta ett fast grepp och utgå från våra principer för att ta befälet för den Nya Stora Vågen av den Proletära Världsrevolutionen, ledd av MAOISMEN, och krossa kapitulationens och fredsavtalens fanor.

I PKP utgår vi från det som Ordförande Mao etablerade angående behovet av att samordnat bygga revolutionens tre instrument: Parti, Armé och Enhetsfront i nära förbund med varandra. Det var Ordförande Mao som löste frågan om de tre instrumentens uppbyggnad i ett efterblivet, halvfeodalt och halvkolonialt land, genom folkkriget. Konkret, Partiets uppbyggnad kring geväret, och att det är den hjältemodige kombattanten som leder sin egen uppbyggnad, liksom Arméns och Frontens.

Vi tillämpar med fasthet de Kommunistiska Partiernas militarisering och den koncentriska uppbyggnaden av de tre instrumenten. De Kommunistiska Partiernas militarisering är en politisk riktlinje med strategiskt innehåll, det är "helheten av de ombildningar, förändringar och anpassningar som krävs för att leda folkkriget som den huvudsakliga kampformen vilken alstrar den nya staten": därför är de Kommunistiska Partiernas militarisering nyckeln till den demokratiska revolutionen, den socialistiska och kulturrevolutionerna.

På den ideologisk-politiska basen bygger Partiet simultant det organisatoriska, mitt i klasskampen och tvålinjerskampen, allt inom och i funktion av den väpnade kampen för maktens erövring, och vi kopplar hela uppbyggnadsprocessen till folkkrigets fluiditet genom att utgå från att "krigets och vårt territoriums fluiditet leder till att allt uppbygge i våra basområden också måste bli flytande" som Ordförande Mao säger.

Vi anser att det måste byggas upp på detta sätt eftersom vi befinner oss i den proletära världsrevolutionens strategiska offensiv; vi upplever imperialismens och reaktionens bortsopande från jordens yta inom de kommande 50 till 100 åren, en epok som utmärks av våldet, i vilken alla slags krig kommer till uttryck. Vi ser hur imperialisterna och alla reaktionärerna militariserar sig mer och mer, de militariserar de gamla staterna, sin ekonomi, och utvecklar aggressionskrig, köpslår med folkens kamp och siktar på ett världskrig. Men då revolutionen är huvudtendensen i världen, är det de Kommunistiska Partiernas uppgift att upphöja revolutionen genom att förverkliga huvudformen av kamp: folkkriget, för att sätta det revolutionära världskriget mot det kontrarevolutionära världskriget.

Vi måste förhindra den kapitalistiska restaurationen. När borgarklassen förlorar makten dyker den upp inom partiet, använder armén och försöker usurpera makten och förstöra proletariatets diktatur för att restaurera kapitalismen. Därför måste de Kommunistiska Partierna militariseras och utöva den allomfattande diktaturen över de tre instrumenten, härda sig i folkkriget och stärka massornas väpnade organisering, folkmilisen, så att den slukar armén. Således är varje militant härdad i folkkriget och mot varje försök till restauration.

Vi vill upprepa att vi går emot ett militariserat samhälle. Genom att militarisera Partiet förverkligar vi ett steg mot samhällets militarisering, vilket är det strategiska perspektivet för att garantera proletariatets diktatur. Det militariserade samhället är det väpnade havet av massor som Marx och Engels talade om, det som försäkrar erövrandet och försvaret av den erövrade makten. Vi tar erfarenheten av den kinesiska revolutionen, från den antijapanska basen i Yenan, som var ett militariserat samhälle där allt föddes ur gevärspiporna, Parti, Armé, Stat, ny politik, ny ekonomi, ny kultur. Och så utveckla krigskommunismen.

Slutsatsen är att det Kommunistiska Partiet är proletariatets förtrupp för att inleda eller leda folkkriget genom att ta Partiet som alltings axel och kring det bygga armén, och med dessa instrument, med massan i folkkrig bygga kring dem bägge den nya staten. Att Partiets militarisering bara kan genomföras genom klasskampens konkreta aktioner, konkreta aktioner av militär typ; detta betyder inte att vi enbart, uteslutande utför militära aktioner av olika slag (gerillaaktion, sabotage, selektiva tillintetgöranden, väpnad agitation och propaganda), utan att vi måste utföra huvudsakligen dessa kampformer i syfte att stimulera och utveckla klasskampen genom att lära ut doktrinen med handlingar, i denna typ av aktioner som folkkrigets huvudsakliga kampformer. 

Partiet, såsom etablerats sedan Marx, Lenin och Ordförande Mao, har syftet att erövra makten och försvara den. Det är oupplösligen kopplat till folkkriget, om det så är för att inleda, utveckla eller föra det för att försvara sig. Ett Parti stött på massorna, må det vara för själva folkkriget, som är ett massornas krig, eller Enhetsfronten, som då den är en klassfront baserar sig på majoriteten av massorna. Ett Kommunistiskt Parti är inte till för att delta i val eller regera för att suga ut folket med den reaktionära staten, baserad på de reaktionära väpnade styrkorna som Prachanda, Öcalan m.fl. förkunnar. Den nya staten uppkommer och stöds av gevären, den gemensamma diktaturen kommer inte från parlamentet. PKP är härdat i kampen mot revisionismen sedan dess grundande.

Angående revisionismen betonar vi att den är bourgeoisiens förtrupp inom proletariatets led, och att för att kämpa mot imperialismen måste man kämpa mot revisionismen, då de är två sidor av samma mynt. Lenin understryker att revisionismen siktar på att splittra proletariatets fackliga och politiska rörelse och skapar splittringen inom socialismen. I revolutionstider måste man skapa nya organisationer, vi måste sätta upp klandestina apparater för massarbetet. Därför har revisionismens huvuden pekats ut och deras positioner avslöjats.

Vi förkastar bestämt de som framlägger att massorna inte vill göra revolution eller att massorna inte kommer att stödja folkkriget: problemet ligger inte hos massorna - de är redo att göra uppror - utan i att de Kommunistiska Partierna åtar sig sin plikt att leda dem och resa dem i vapen.

Vi bekämpar och avgränsar oss från sådana positioner som idag argumenterar för att "samla krafter", som framlägger att lugnt sammanföra massorna genom användandet av de s.k. "demokratiska utrymmena" eller legaliteten. Det är ett samlande av krafter som inte motsvarar detta moment i den internationella eller nationella klasskampen, som inte hör hemma i den typ av demokratisk revolution som vi utvecklar, och som i den socialistiska revolutionen kommer att ha andra kännetecken då vi befinner oss i en revolutionär situation i ojämlik utveckling i världen. Vi är emot och fördömer de opportunistiska positioner som förespråkar att få massorna att svansa efter storbourgeoisien, för valen eller för väpnad aktion under den ena eller andra supermaktens eller maktens befäl.

Centralkommittén understryker den avgörande vikten av att vidmakthålla kursen mot vårt slutmål. Därför har vi valt att precisera dessa punkter och fortsätta debatten för att förkroppsliga vår proletära ideologi. Den Internationella Kommunistiska Rörelsen kommer att byggas mitt i folkkrig och kamp mot revisionismen.

Slutligen kallar vi än en gång alla världens kommunister och revolutionärer att vidmakthålla folkkrigets kurs, att fördöma och krossa reaktionens och imperialismens planer, och att kräva att Ordförande Gonzalo presenteras offentligt, live och direkt. Vi återförsäkrar oss i vårt anförarskaps kallelse till att fortsätta folkkriget för att kulminera den demokratiska revolutionen, erövra makten i hela landet och fortsätta till vårt slutliga mål Kommunismen.

VI KRÄVER ATT ORDFÖRANDE GONZALO PRESENTERAS OFFENTLIGT, LIVE OCH DIREKT!
LEVE PERUS KOMMUNISTISKA PARTI!
LEVE DEN INTERNATIONELLA KOMMUNISTISKA RÖRELSEN!
LEVE MAOISMEN, NED MED REVISIONISMEN!
DRIV IGENOM MAOISMEN SOM ENDA BEFÄL OCH VÄGLEDNING FÖR DEN PROLETÄRA VÄRLDSREVOLUTIONEN!